Samhällets psykosociala insatser i samband med allvarliga händelser behöver utvecklas
Per-Olof Michel, docent och programdirektör för Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri samt vice ordförande i SKMF
Jämfört med individer i Norge och Danmark sökte få människor i Sverige för att få stöd i primärvården, i psykiatrin och hos socialtjänsten efter hemkomsten från tsunamin i Sydostasien 2004 (1). Som kontrast kan noteras att fler svenskar än danskar och norrmän istället sökte stöd hos nära anhöriga. Sådana fynd reser frågor om allmänhetens syn på förmågan till stödinsatser i svenska samhället, om legitimitet, tillgänglighet och resurser. Det kanske även föreligger tveksamhet om kompetensen och utbildningen hos professionella hjälpare samt om värdet av eventuella interventioner.
Att tillgängligheten till specialistmottagningar för traumatiserade individer är begränsad i vårt land visades i en undersökning från 2005 (2). Brister i kompetens och utbildning har också visats i en amerikansk studie (4). I den undersökningen uttryckte personal som arbetar med stödinsatser att de önskade sig mer utbildning om psykologisk första hjälp, kognitiv beteendeterapi och psykoedukation. Emellertid visade det sig att en stor andel av dessa individer hade deltagit som stödpersoner vid insatser utan någon utbildning alls och många hade använt sig av stödmodeller som inte längre bedöms vara förstahandssval, som till exempel psykologisk debriefing.
I april 2011 genomfördes en undersökning där enkäter med frågor om samhällets organisation och förmåga att stödja individer efter allvarliga händelser skickades till samtliga landsting/regioner och länsstyrelser i vårt land. De senare ombads att sända enkäten till två kommuner i varje län. Resultaten visar att huvuddelen av landstingen/regionerna och kommunerna har någon form av organisation för stöd till drabbade efter allvarliga händelser. Det visade sig också att det i landstingen/regionerna ofta finns grupper för psykiatrisk/psykologisk krisstödsledning (PKL) eller motsvarande och att det också i kommunerna oftast finns en krisstödsorganisation, inte sällan benämnd POSOM. Det är fortsatt en brist på specialistmottagningar i landsting/regioner, även om antalet som har denna typ av inrättningar ökat från 4 år 2005 till 8 år 2011. Att det finns en brist på personal med kompetens att bedriva evidensbaserade behandlingar för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) visar sig genom att endast 10 landsting/regioner rapporterar att de har kompetens för att behandla med traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT). Något bättre är situationen när det gäller psykoterapiformen ”eye movement desensitization and reprocessing” (EMDR), då 15 landsting/regioner rapporterar sådan kompetens.
Internationellt finns goda erfarenheter av inrättandet av så kallade ”one-stop-shops” i form av stödcentrum. Med det avses platser dit medborgarna kan vända sig för olika former av praktiskt, emotionellt eller socialt stöd. Vid stödcentrum kan kommuner, hälso- och sjukvården, trossamfund samt andra offentliga och privata samhällsinstanser samverka för att över tiden stödja drabbade efter behov. I undersökningen svarade 8 landsting och 12 av 29 kommuner att de har samverkansformer med varandra som liknar det som menas med stödcentrum.
Enkätundersökningen efterfrågade också landstingens/regionernas och kommunernas förmåga att tillgodose psykosocialt stöd vid 4 olika typscenarier. Både landsting/regioner och kommuner bedömde sin förmåga att hantera brand i hyreshus och en svår bussolycka som i huvudsak god. Något lägre grad av bedömning angavs när det gäller att lämna stöd efter en terroristhandling och skolskjutning. Du kan läsa mer om denna enkätundersökning under ”aktuellt” på följande hemsida: www.katastrofpsykiatri.uu.se
Sammanfattningsvis kan sägas att det alltjämt finns brister i vårt land både vad avser samverkan mellan olika samhällsinstanser när det gäller organisatoriska aspekter samt att det saknas kompetens och resurser för att möta drabbade efter allvarliga händelser och för att med evidensbaserade metoder behandla dem som drabbats av svårare posttraumatiska reaktioner.
Referenser
1. Michel PO, Rosendal S, Weisaeth L, Heir T. Use of and satisfaction with support received among survivors from three Scandinavian countries after the 2004 South East Asia tsunami. European Psychiatry 2011 Jan 28. [Epub ahead of print].
2. Bergh Johannesson K, Lundin T, Michel PO. Specialistteam för traumarelaterade störningar – en bristvara i Sverige. Läkartidningen 2005;102(47): 3532, 3535-6.
3. Halpern J, Vermeulen K. Assisting disaster survivors: Are practitioners using evidence-informed practices? Oral presentation at ECOTS in Vienna. European Journal of Psychotraumatology 2011; suppl 1.
4. Michel PO, Bergh Johannesson K, Arnberg F, Lundin T. Omvärldsbevakning Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri (KcKP). Rapport 2011. www.katastrofpsykiatri.uu.se